Vem jag följer på Twitter

Gästinlägg av Mattias Aspelund.

”Om du var på en fest, då skulle du väl inte ta allas telefonnummer och ta in dem i din umgängeskrets?” Den frågan fick jag av en vän när jag berättade att jag nästan alltid börjar följa dem som väljer att följa mig.
Frågan var väldigt intressant. Det lät som en retorisk fråga, men nästan precis så arbetade en annan god vän till mig när han gick på mingel. ”Mingel”, sa han, ”det går man inte på för att äta tilltugg. Det gör man för att bygga nätverk.” Han beskrev sitt sätt att hantera mingel, och det var inte helt långt ifrån den retoriska frågan som jag fick om Twitterbeteende. ”Jag hälsar på alla, byter visitkort, pratar lite kort med dem, och om de är intressanta så bokar jag in en lunch med dem.”

Själv har jag rätt svårt för mingel, och känner mig inte speciellt bekväm när jag stegar fram till okända människor. Jag vet på ett intellektuellt plan att minglet handlar om att skapa nya kontakter och befästa gamla, men något i mig säger att jag tränger mig på. Min proffsminglande vän däremot, han trivs som fisken i vattnet och går från person till person med ett stort leende på läpparna. Givetvis har han ett stort och givande nätverk.

På twitter däremot, där man inte kan vara påträngande i klassisk bemärkelse, och där har jag ett beteende som kanske påminner om proffsminglarens. Ser jag någon nämnas i ett intressant sammanhang, då börjar jag följa personen. Börjar någon följa mig, så följer jag tillbaka. Surfar jag in på en sida och ser ett Twitterkonto kopplat till en intressant kommentar, då börjar jag följa.
Personer hamnar rätt så lätt i mitt flöde, och jag kikar med stor nyfikenhet på nya ansikten. Jag utvärderar dem sedan under en tid och ser om de passar i mitt flöde. Om de passar, tillför spännande saker, intressanta synvinklar, är väldigt positiva, eller på något annat sätt gör mitt Twitterflöde bra, då får personen vara kvar i mitt flöde. Om det motsatta gäller, att man bara twittrar barlast, suger energi eller skriver väldigt dumt eller äckligt, då avföljer jag rätt snabbt. En del av det som jag upplever som bukfylla på 144 tecken kan mycket väl vara intressant för många andra. Men jag är exempelvis inte fotbollsintresserad, så fotbollstweets går bort.

För mig har det här sättet att välja personer att följa fungerat bra, men det är givetvis ingen process som är skriven i sten, och precis som Twitter och Internet är detta beteende i ständig förändring.

Mattias Aspelund är en driven entreprenör som bland annat driver shoppingsajterna Shoppinggatan.se och Digeshops.com. I slutet av mars kan du lyssna på Mattias tankar om Webbnärvaro och Sociala medier, då han håller ett frukostseminarium i ämnet.

Dela på:

En reaktion på ”Vem jag följer på Twitter

  1. Vårt problem som människor när vi stöter på nya företeelser – som Twitter och Facebook – så jämför vi dem med det vi redan känner till. Och leverantören gör det enklare för sig genom att använda begrepp som redan är kända.. På så vis sänker vi tröskeln för nya att bli intresserade. ”Begrepp” och ”begripa” är ju syskon med varandra. Nackdelen med att nyttja kända begrepp i nya situationer är bland annat att vi lätt blandar ihop begreppen från det nya och det gamla. Som ordet ”vän”. För många av oss jämför vi ju med ordet ”vän” som vän i vänskapskretsen. Då blir det för många orimligt att jag kan ha över 1500 vänner. I denna post tänker jag inte gå in på huruvida man kan ha 1500+ vänner i ”verkliga livet” – det som sker utanför nätet.
    Men om vi tänker oss ordet ”vän” i dikotomin ”vän eller fiende” – då har jag inga problem att lägga in betydlig MER än 1500. OM man till detta lägger att jag driver eget företag – har jag då NYTTA av att ha kontakt med många människor?
    För mig är det självklart. Innebär det ingrepp i det privata? Ja, men den risken är jag beredd att ta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *